Ebba Hallin & Lars Mikael Raattamaa skrev för en vecka sedan en superintressant artikel i Aftonbladet som jag inte sett förrän nu. Den handlar om gränslandet mellan det som är stad och det som inte riktigt är det. Dagens stadsbyggnadsdebatt är full av hyllningar till "staden" = innerstaden, "den europeiska staden", som i en dikotomi ställs mot "urban sprawl" = förorten, "den amerikanska staden". Är det ändå inte så att de spännande mötena äger rum just i gränslandet, i det som varken är det ena eller andra, det som inte passar in i den svartvita bilden? Detta gränsland utgör en ganska bred zon runt Stockholms innerstad; Solna, Sumpan, delar av Bromma, Liljeholmen, Hägersten, Årsta och Västra Sicklaön. Nu hotas det som inte passar in, tanken är att "utvidga innerstan." Tät kvartersbebyggelse à la Hammarby Sjöstad ska bredda ut sig över dessa områden ända fram till kanten av villaförorterna. Kvr blir bara tre typer av möjliga existenser; unga välutbildade i "stan", medelklassen i villaförorterna och slutligen alla andra i sönderfallande miljonprogramsområden...
Nej, rädda Zonen, låt hela stan utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och utifrån de boendes egen vilja. Staden får aldrig bli svartvit.
1 kommentar:
Nu brukar jag inte vara den som använder kraftord. Men "högtravande trams" är ändå ett ordval som dyker upp när jag läser aftonbladetartikeln. "Förfallsromantiker" är ett annat ordval som skulle kunna appliceras.
Jag har alltid haft svårt i att förstå denna vilja att bevara förfall, att tycka om att se områden stagnera, falla samman. Ja visst har det sin charm att gå genom ett ödsligt och nedgånget industriområde! Men att upphöja det till någon slags stadsbyggnadsnorm, i sig själv värd att bevara? Nej verkligen inte. Stockholm är idag en stad som är svårt drabbat av utspridning och gleshet. Det är svårt att ta sig på tvären genom staden och människor bor isolerade från varandra på bostadsöar. Stadens målsättning att binda samman dessa är utmärkt och beundransvärd. Att behålla gränslandsområden enkom på basen att de är gränsland är vansinne och kraftigt hämmande för stadens utveckling.
Gränslandsområden kommer alltid att finnas. De bildas i stadens utkant. Om staden breder ut sig kommer nya gränslandsområden bildas i utkanten av det som blev den nya stadsgränsen. Det är inget konstigt med det. Om vi plötsligt bestämmer att "hit, men inte längre" så kan staden inte längre växa. Och det vore väldigt olyckligt för Stockholm.
Skicka en kommentar