Vi och de andra

Varför handlar politik så ofta om att ställa oss mot de andra, de där ute? Det frågade jag mig när jag läste Christina Ståldals debattartikel om att minska bostadsbyggandet. Tänk om vi istället bara kunde prata om oss, oss som omfattar både vi som har en bostad, men också alla de som behöver en.

Alla de som växer upp här, men också alla de som flyttar hit, vare sig det är för att förverkliga sin potential på en plats där det är möjligt. Istället för att bara överleva i en tröstlös, döende bruksort eller huka under intoleransen i bibelbältet.

Vare sig det handlar om att undkomma fattigdom i det forna öst, politisk förföljelse i Burma, religiöst förtryck i Iran eller all världens helvete i Irak, Afghanistan eller Kongo.

I ett Stockholm där bostadsbristen har gått från att bara vara svår till att bli en krutdurk. Vi ser idag inte bara hur svårt det är för våra ungdomar att skaffa sig någonstans att bo, vi börjar också på vissa håll få en extrem trångboddhet och en social misär. Vi ser hur en hel familj klämmer in sig i ett enda rum, där man rullar ut madrasserna på kvällen när man ska sova. Vi ser hur barn och ungdomar tvingas hänga på stan eftersom det knappast finns plats att vistas hemma.

Att Stockholmarna skaffar barn, många barn, och att människor flyttar hit, är något som vi varken kan eller vill förhindra. Om vi, som Christina Ståldahl vill, skär ner på bostadsbyggandet så minskar vi inte antalet människor, vi skapar bara trångboddhet och social misär.

Det är lätt att, som Nackalistan, sitta i sin villa och blunda med bägge ögonen. Att önska att världen förblir som den alltid varit, och nöjt se på när värdet på villan skjuter i taket. Men världen förändras hela tiden. Som politiker måste vi ta ansvar för det. Vi måste ta ansvar inte bara för oss själva. Vi måste ta ansvar för alla människor, också för de som faktiskt behöver vår hjälp att få en bostad.