Med några dagar kvar till den högtid, som firar jungfrufödseln, kan det vara på sin plats att något fundera över just den ogifte pappans ställning. I SvD igår kunde man läsa om ett flagrant exempel på bristande jämställdhet i samboförhållanden. Och denna gång är det mannen, som är diskriminerad.
I det omskrivna fallet hade mamman fått en stroke, innan hon hunnit godkänna, att pappan skrev under faderskapspapperen. Lagen är nämligen sådan, att utan hennes godkännande saknar pappan möjlighet att hävda sin rätt. I fallet med den sjuka mamman går det dock att ordna via flera olika stämningar till domstol, eftersom det var hennes avsikt att godkänna.
Men om en mamma är frisk och inte har lust att erkänna sin kanske f.d. sambo som pappa, då är han rättslös. Lagen ger inte pappan möjlighet att själv via ett DNA-prov och annan utredning ansöka om att bli erkänd. Barnet går miste om sin pappa, som inte heller får någon del i sitt barns vårdnad.
Hur är detta möjligt i våra jämställda tider? Hur kommer det sig att barnets rätt till båda sina föräldrar plötsligt inte är den viktigaste frågan?
2 kommentarer:
Det stämmer att pappan inte har någon egen talerätt när faderskapet ska fastställas. Däremot har socialtjänsten skyldighet att utreda faderskapet(2:1 FB) och kan föra barnets talan i ett mål om fastställande av faderskapet (3:5 st 2 FB). Detta oberoende av vad mamman tycker.
Tydligen kan denna utredning obstrueras från mammans sida, eftersom det finns många exempel på att fäder aldrig fått sin rätt godkänd.
Skicka en kommentar