Det politiska landskapet håller åter på att förändras i Sverige. Mandatperioden började med snabbt sjunkande opinionssiffror för alliansen, trots en brinnande högkonjunktur. Det såg länge ut som att valet 2010 skulle bli en promenadseger för sossarna. Sen vände allt, Mona Sahlin visade prov på sin totala brist på analysförmåga, omdöme och ledarskap i sina försök att bygga en motallians, medan Reinfeldt och alliansen kunde visa på motsatsen när krisen slog in över våra stränder. Nu hade man ju kunnat vänta sig att det åter skulle slå om till sossarnas fördel när krisen också blev kännbar i arbetslöshetsköer och plånböcker. Så blev inte fallet, bristen på förtroende för den socialdemokratiska ledningen, parat med misstänksamheten mot samarbetet med Ohly, har gjort att det istället verkar vara de mörka krafterna som kan ta hem spelet. Just nu förefaller det som att ett troligt scenario är att vi efter valet får en riksdag där inget av blocken får egen majoritet, där Sverigedemokraterna blir vågmästare. Så såg det ut under perioden 1991-1994, när ett annat högerpopulistiskt parti, Ny Demokrati var vågmästare. Det är en situation som vi inte vill uppleva igen. Det är också en situation som många svenska kommuner befinner sig i under denna mandatperiod.
Med anledning av detta har partierna gått ut och deklarerat vilka de kan tänka sig att samrbeta med resp. inte samarbeta med på andra sidan blockgränsen. Allianspartierna kan tänka sig att utöka sitt fyrpartisamarbete till att också inkludera miljöpartiet, vilket dessutom skulle stärka deras image i den viktiga miljöfrågan och få med storstädernas latteliberaler. Socialdemokraterna har deklarerat att de kan tänka sig att sitta i regering tillsammans med mittenpartierna, Centern och Folkpartiet, utan Vänstern, men inte med de konservativa partierna M och KD. Centern och Folkpartiet har förklarat sig icke intresserade.
Följaktligen har vi en situation där alla kan tänka sig att regera med mittenpartierna Miljöpartiet, Folkpartiet och Centern, medan de socialistiska och konservativa partierna inte kan komma att ingå i ett blocköverskridande samarbete. Tyvärr pekar det mesta på att dessa partier tillsammans inte kommer att få mer än ca. 25% av rösterna i valet och följaktligen kommer att vara mindre än sossarna och kanske också mindre än moderaterna, det skulle vara svårt att bilda en regering med så litet underlag när svåra beslut ska fattas.
Dessutom så finns det enorma skillnader, framförallt mellan Folkpartiet och Miljöpartiet när det gäller frågor som försvars- och säkerhetspolitik och energipolitik (läs kärnkraft).
Det är synd att vi ska vara så fastlåsta i blockpolitiken. Det är en socialdemokratisk skapelse för att garantera deras maktmonopol under årtionden. Genom att lyfta fram moderaterna som det stora oppositionspartiet så skrämde man väljarna till att valet stod mellan socialdemokratin och en omänsklig högerpolitik. Denna polarisering har bara varit till skada för Sverige, det har lett till fastlåsningar och brist på förnyelse, mest synligt hos sossarna själva.
Sverige skulle behöva en stark politisk mitt. Jag hoppas att partiledarna för de tre partierna börjar fundera på hur man långsiktigt ska bygga ett nytt gravitationscentrum i svensk politik.
Se DN
2 kommentarer:
Tack för en fin politisk kommentar! Min respekt för fp försvann när Jan Björklund tog över som partiledare. Populism om kärnkraft istället för att våga ta ett bredare grepp om miljö- och energiproblemen (kärnkraft eller ej så är frågan mer komplicerade än vad Björklund gör gällande). En partiledare utan utbildning gör anspråk på utbildningspolitiken (jag tillhör de unga talangerna och skräms av Björklunds antiintellektuallism - i hans drömsverige hade jag inte fått utvecklas utan förmodligen blivit arbetslös - nu är jag en talang som är eftertraktad på arbetsmarknaden eftersom jag fick chansen att byta utbildning och livsval - en chans Björklund vill ta bort). En total avsaknad av liberalism - liberalism innebär för mig både humanism och tolerans - Björklund framstår allt mer som en moderat konservativ. Folkpartiet har lysande socialliberaler i t.ex. Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström - det är en tragedi för fp som liberalt parti att ni inte valde någon av dem istället. För mig framstår mp som Sveriges enda kvarvarande liberala parti - och dessutom seriösa i miljöfrågor. Jag hoppas att c och fp går tillbaks till att bli socialliberala partier och lämnar alliansen till förmån för ett mittsamarbete med mp, jag tror det vore det bästa för alla på lång sikt. Läs gärna mer på min blogg om min syn på alliansen och hur politikerna stjäl väljarnas makt för att bevaka egenintressen och hur jag tror att det kommer att straffa både alliansen och sossarna.
Nu håller Folkpartiet på att bli lika otydligt som sossarna. Jag tror att det kommer att straffa sig i kommande opinionsmätningar. Framför allt kommer Folkpartiet att drabbas av inre splittring med handlingsförlamning och misstämning som följd, vilket kommer att inverka negativt på partiets framtoning. Jan Björklund är troligen mycket oroad, och med starka skäl. Mona Sahlin är den som jämte Maria Wetterstrand har skapat kaos här, och denna förvirring smittar på folkpartiet.
.
Blockpolitikens låsningar är förvisso ingenting att vara glad för. Det är emellertid ett tankefel att därför tro att alla alternativ är bättre. Önskvärt vore en mittenkoalition som förenar det bästa hos båda blocken, men det vi nu ser är en tvärtom ett slags försök till enande från det SÄMSTA från båda kanter, och då gör vi enbart ont värre.
En punkt där man kunde närma sig sossarna är SAAB-krisen. Reinfeldt och Olofsson säger att staten ska inte driva bilindustri. Nähä? Varför inte det? Har man hört talas om "blandekonomi"? Nej, det där är billig skolpojksdogmatism! Vill statministern förklara varför hans kollegor Obama, Sarközy, Merkel etc. är kompletta idioter. I DESSA länder har bilindustrin statligt understöd, varigenom SAAB hamnar i ett absurt konkurrensunderlägeläge utan närmare bakgrundsanalytisk motivering klarlagd. Det spelar INGEN roll om katten är vit eller svart, bara den fångar möss, och det är ICKE påvligen ofelbar dogm, att statsmakten är inkompetent; och dessutom är det ICKE direktdrift staten skall sköta, utan infrastrukturella omständigheter där statenn SKALL ha särskild kompetens. - Kan någon förklara Reinfeldts och Olofssons tänkande? Ja, i Olofssons fall kan man lugnt utgå från att där finns inget tänkande alls, men jag hade väntat mig bättre av Reinfeldt. Vad säger Björklund?
- Peter Ingestad, Solna
Skicka en kommentar