onsdag 7 oktober 2009

För Sverige i Forntiden



Det här inlägget kommer, trots rubriken, inte handla om den moderata riksdagsledamot som vill att kungen ska utse statsminister. Det är givetvis något att skratta åt, men eftersom hennes motion inte kommer att få stöd i riksdagen, och hon själv, hoppas jag för moderaternas trovärdighet, får uppsöka arbetsförmedlingen efter nästa val, så kan vi nog skriva hennes motionsförfattande på samma konto som Anna Anka och KD:s partisekreterare; "jag råkade visst plocka fel svampar i skogen."


Det finns däremot en väldigt stor grupp människor som vill vrida klockan tillbaka, som vill att Sverige ska återupprepa de misstag som vi gjort tidigare, som springer rakt in i väggen med skygglappar stora som Rundetorn. Dessa människor kallar sig numera "den rödgröna soppan", eller nåt liknande.


Ofta kan man tycka att "de nya moderaterna" har tagit till sig allt för mycket av socialdemokratiskt tänkesätt, att det inte finns någon större skillnad mellan Borg och Nuder, att Tolgfors är en Leni Björklund utan hår på bröstet (bildligt talat) osv. Det är inte en bild som Terriern från Tornedalen, Thomas Östros delar. För honom så bedrivs det i Sverige en extrem nyliberal politik, där skattesänkningar drabbar rika människor som industriarbetare och vårdbiträden. Där visserligen moderaterna sett till att vi åter har världens högsta marginalskatter, genom sitt hårdnackade motstånd mot att ta bort värnskatten. Vilket för Östros bara bekräftar bilden av att alla andra länder, möjligen med undantag av Nordkorea, Kuba, Venezuela och Zimbabwe, men inklusive en hel rad länder som styrs av hans partibröder, är ännu mer extrema nyliberala helveten.

Så Monas ambition att förnya en Socialdemokrati, som håller på att utplånas i storstäderna, har strandat på att Partiet hellre vill ägna sig åt sjuttiotalsnostalgi, och helst tillsammans med Ohly och hans gäng av komplett världsfrånvända revolutionsromantiker.

Som liberal kan man känna två saker. Å ena sidan mysa åt att oppositionen så totalt inte verkar vilja vinna valet, att de verkar ha gett upp storstäderna, de välutbildade, de som har jobb och de som är under sjuttio. Å andra sidan, tänk om de skulle vinna ändå, tänk om den stigande arbetslösheten gör att tillräckligt många ändå röstar på dem, tänk om Östros och Ohly ska sköta Sveriges ekonomi, tänk om Mona ska företräda Sverige i Världen, tänk om miljöpartiet ska ratta försvaret och vänstern skolan. Tänk om de lyckas återupprätta det DDR-Sverige som förde oss in 70-talskrisen, 80-talskrisen och 90-talskrisen...

Jag vaknar upp lite kallsvettig...