Hope is not a Strategy!

Folkpartiet kommer i höstens budgetförhandlingar driva att vårdgarantin måste bli en vårdgaranti och inte, som idag, i bästa fall ett mål, i värsta fall en förhoppning. För att göra detta vill man dels se till att landstingen får en miljard extra för att kapa köerna, dels belöna de landsting som kan leva upp till garantin och bestraffa de som struntar i det. För nog är det väl så att en garanti ska vara en garanti, ett löfte. Och om man, i det här fallet landstinget, inte håller vad man lovar så måste det kosta.

"Hope is not a Strategy"

Denna princip borde för övrigt också gälla på andra områden. Om stat och kommun inte kan leverera den service till medborgarna som man lovat, så ska det kosta. Man kan t.ex. tänka sig att om man inte får en dagisplats i närheten av där man bor inom tre månader så måste kommunen betala för förlorad arbetsförtjänst! Eller om kvaliteten i offebtliga tjänster, t.ex. skolan eller äldreomsorgen inte håller en acceptabel kvalitet så borde brukarna få en kompensation för det.

Nu kanske någon invänder att det är dumt att inte använda pengarna till att förbättra kvaliteten istället. Men i landet med världens näst högsta skatter så beror kvalitetsbrister sällan på brist på pengar. Ofta handlar det istället om oklara mål och prioriteringar för verksamheten. I det läget så borde ekonomiska styrmedel vara ett sätt att tvinga ansvariga politiker att skapa tydliga mål och prioriteringar, så att de som jobbar i verksamheten kan se till att leverera sina tjänster över kundernas förväntansnivå.

Se SvD