I helgen besökte jag för tredje gången folkpartiets riksmöte för kommunpolitiker. Det brukar fungera som en välbehövlig injektion av lite levande politiskt blod. Det är skönt att höra våra rikspolitiker tala till punkt och se dem utan att ha TV-rutan som mellanliggande hinder.
I särklass bästa talaren, som har en stor förmåga att fånga åhörarens uppmärksamhet, är Jan Björklund. Hans budskap om skolan är klart och tydligt, innehållet välkommet och hela framförandet ofta kryddat med snabba repliker och humor. Han visade också en mycket god förmåga att få fram väsentliga synpunkter från sju framgångsrika kommunpolitiker, som deltog i en paneldiskussion.
Nyamko Sabuni har mycket väsentligt att säga om sitt område integration och jämställdhet. Hon är en engagerande talare, som noga har tänkt över vad god retorik kräver. Hon övertygar och intresserar mig, främst beroende på att hon visar både kunskap och engagemang.
När jag två hela dagar lyssnar till olika talare blir jag också kritisk. Karin Pilsäter och Cecilia Malmström behärskar också sina sakområden väl, men båda talar med sådan fart att åhörarens automatiska avstängningsknapp gör ständiga försök att träda i funktion. Jag saknar hos båda tydliga fraseringar och pauser och mer känsla i budskapet. Tyvärr är ju detta inte helt oväsentliga frågor för politiker, som behöver kunna övertyga.
Dagarna inleddes som sig bör av Lars Leijonborg, som höll ett entusiastiskt mottaget tal om sina ansvarsområden forskning och globalisering. Han övertygar åhöraren om sitt uppriktiga intresse för de frågor han driver.
Mellan dessa programpunkter som riktas till alla deltagare kan man besöka olika seminarier, som man själv väljer utifrån sina intressen. Det mest upplysande seminariet jag var på handlade om ansvarsutredningen dvs. den utredning som utrett hur Sveriges regionala indelning bör se ut i framtiden. Jag har inte tidigare närmare satt mig in i förslaget, men utredningens ordförande Mats Svegfors gjorde en utmärkt presentation och med hans motiveringar gick jag från seminariet övertygad om att hans resonemang var hållbara. Den gamla läns- och landstingsindelning är inte rationell i dagens Sverige.
Birgitta Berggren Hedin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar