Läste i morse Metro om rätten till adoptioner och kan instämma i det som skrivs.
Socialnämnden och socialutskottet har på delegation godkänna föräldrar som önskar adoptera. Utredningar görs av socialtjänsten för lämplighet och de ansökningar som kommer till oss i utskottet är i många fall ”perfekta” familjen. Vi godkänner nästan alla ansökningar som kommer men visst är det så att vi i utskottet diskuterar principerna.
Det är dyrt att
adoptera och det får inte vara så att man måste ha riktigt bra ekonomiskt
ställt för att få adoptera. Man är inte automatiskt en bra förälder om man har
goda ekonomiska förutsättningar även om det kan underlätta förstås.
Åldersgränserna (ca 45 år) är rekommendationer och visst
har vi i socialutskottet brottats med dessa. Det är inte så enkelt som man kan
tro. Är båda föräldrarna över 50 år och vill adoptera barn upp till 3 år är det
enklare att avslå. Visst är det så att det idag finns föräldrar som är drygt 50
år och har små barn men det är nog rejält jobbigare när barnen är tonåringar
och man själv närmar sig 70 år.
Men hur ska vi hantera en ansökan när en kvinna är 40 år
och mannen 60? Ska det vara någon skillnad om det är så att mannen är 40 år och
kvinnan 60? Och har det någon betydelse med barnets ålder vid adoption?
Anhörigadoptioner inträffar då och då och där lättar vi på
restriktionerna vilket jag också tycker är riktigt. Finns det skäl till att
moster adopterar ett syskonpar och alla parter (moster, barn och socialtjänst) är
med på det känner inte jag att det ska finnas några hinder för det och det
oavsett ekonomi, ålder mm.
Barnperspektivet är viktigt. Barn behöver en trygg uppväxt
och adoptioner kan vara ett bra sätt att få just en trygg uppväxt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar