Några tankar efter att ha sett Uppdrag Gransknings uppmärksammade och kontroversiella "reportage" om Firman Boys.
Det allra mest positiva som hänt under historiens och civilisationens framsteg är att mänskligt våld blivit både alltmer ovanligt och allt mindre accepterat. Vi behöver inte gå tillbaka till medeltiden när ond, bråd död var en del av den allmänt accepterade vardagen, bara för någon eller några generationer sedan ansågs slagsmål med knytnävar vara en del av mansrollen. Ser man på filmer från 30-talet så tar argumenten oftast slut efter några ord och knytnävarna tar vid. När människor flyttade från landet till städerna så ersattes byslagsmålen med slagsmål mellan kvarter och stadsdelar, mellan yrkesgrupper och klasser.
Så småningom, på 70- och 80-talet flyttade en del av detta våld in på fotbollsarenorna, inspirerade av det hårda klassamhället i England. Fotbollsklubbarna blev geografiska och klassmässiga identitetsmarkörer, där man fick uppgå i någonting större, Solnatattare mot Söderbröder och Djurgårdsyngel. Ett våld som förstörde så mycket för svensk fotboll genom att det skrämde bort många vanliga människor från fotbollen.
Precis som i t.ex. politik så finns det alltid en risk för våld när många människor samlas för att ge uttryck för starka passioner. Det är ju inte ovanligt att t.ex. demonstrationståg urartar i kravaller.
När den stora publiken började hitta tillbaka till läktarna i slutet av 90-talet så accepterades inte längre våld och kravaller av vare sig klubbar, publik eller supportergrupper. Det var i det läget som de som var ute efter att få adrenalinkickar genom våld, återigen inspirerade av England, bröt sig loss och öppnade firmor. Först och störst Firman Boys, som säger sig stödja Sveriges största och mest älskade idrottsförening, men snart också Djurgårdens Fina Grabbar, DFG, och Kamratgänget Bajen, KGB. Liknande, men mindre, grupperingar bildades också i andra städer. Lite som politiska partier bildade man också kvinnoförbund i form av brudfirmor och ungdomsförbund i form av babyfirmor.
Under de senaste 15 åren har vi sett en oerhört positiv utveckling där våldet i stort försvunnit från fotbollsläktarna. En allsvensk fotbollsmatch är idag antagligen den säkraste platsen för en barnfamilj att befinna sig på, alla kategorier. Publiken ger uttryck för starka känslor och passioner, men man har varit oerhört bra på att få bort alla rasistiska, homofoba och misogyna uttryck.
Firmorna började istället slåss mot varandra på andra platser. Ute i ett samhälle där slagsmål inte längre var accepterat så valde något hundratal huvudsakligen män att leva som det fortfarande var 30-tal eller 50-tal.
Det är viktigt att inte bagatellisera firmorna, det är lätt att säga att våldet bara drabbar de som själva gett sig in i leken, och att allvarliga skador är ytterst ovanliga. Det man då bortser från är att dessa i andra länder varit en rekryteringsbas för högerextrema, våldsinriktade organisationer. En utveckling som också kan ske i Sverige om motsättningarna skärps t.ex. vid en ekonomisk kris.
Det samarbete och den dialog, som t.ex. AIK, tillsammans med de etablerade "fredliga" supporterklubbarna, Black Army, Smokinglirarna, Sol Invinctus och Ultras Nord, har, som sagts ovan, resulterat i att våld och andra negativa uttryck försvunnit från läktarna. Genom att ha dialog också med firmorna så har vi sett hur deras aktiviteter minskat. Risken i sådana här sammanhang är alltid sensationshungriga media och populistiska politiker som ropar på "hårda tag" och "nolltolerans." Det fungerar aldrig! Det leder till fördjupade konflikter och i slutändan till mer våld och ett osäkrare samhälle. Vilket får dessa media och politiker att ropa på ännu hårdare tag.
Fotboll handlar om kärlek och AIK handlar om passionerad kärlek. Aldrig om våld, rasism, homofobi eller kvinnoförnedring!
