Vem bestämmer vem som ska få födas?

Efter att de övriga allianspartierna kört över KD när det gäller frågan om assisterad befruktning av ensamstående, så har en rad debattörer på den högerkristna flanken höjt tonläget radikalt. För oss som inte tillhör denna minimala, men högljudda, grupp så kan det förefalla som en konstig fråga att engagera sig i. Om en kvinna ska ha möjligheten att välja mellan kuk och pipett när hon vill bli gravid borde ju vara en fråga för henne själv och inte en massa andra människor.

Jag blev därför nyfiken på hur dessa människor tänker. Deras resonemang går ut på att a) det är INTE människors vilja att skaffa barn som ska avgöra om barn ska bli till utan b) barnens nyttighet/livschanser/sannolikhet att inte belasta kriminalvården eller kommunens socialbudget, som är det viktiga.

Välkommen till en väldigt bisarr föreställningsvärld.

Att det inte är föräldrarnas vilja att skaffa barn som ska vara avgörande betyder att man skaffar barn av något annat skäl. Sådana skäl som vi sett i historien är t.ex. den kristna, och särskilt katolska, föreställningen om att Gud har befallt "föröken eder och uppfyll jorden", dvs. att de kristna ska skaffa så många barn som möjligt för att Gud av olika skäl vill det. En annan variant finns i totalitära ideologier som nazism/fascism/kommunism där barnen betraktas som statens egendom och där människor ska skaffa så många barn som möjligt för att staten ska ha arbetare och soldater. Nu stämmer ju dessa två fall inte riktigt ihop med det aktuella eftersom dessa ideologier rent generellt vill att så många barn som möjligt ska födas. Snarare kommer man att tänka på makarna Myrdals socialdemokratiska steriliseringsideologi.

Att barn som av olika skäl inte var perfekta inte skulle få födas var ju också den bärande tanken i just denna idé. De debattörer som är aktiva i inseminationsdebatten framför alla argumentet att barn som växer upp utan en pappa har sämre chanser att lyckas i livet än andra barn. Något som i sig knappast är sant om man tar hänsyn till övriga sociala faktorer. Med detta synsätt skulle ju inte heller föräldrar som har olika andra riskfaktorer för att deras barn inte ska lyckas få skaffa avkomma, även om de är två om det. En kristdemokrat jämförde ensamstående mammor med alkoholister. Dock utan att föreslå att alkoholister skulle förbjudas att skaffa barn. Inte heller har man, som tur är, förslagit att människor med en förhöjd risk att deras barn ska födas med handikapp eller t.ex. Downs syndrom ska hindras att skaffa barn. Barn till kriminella eller med människor med psykosociala problem har också en större sannolikhet att barnen växer upp och får olika typer av problem. Ja, i och med att korta eller feta människor statistiskt sett har sämre karriärutveckling än långa och smala så är det väl tveksamt om staten ska tillåta att de ynglar av sig heller. För att inte tala om alla med lågt IQ. Eller folk med konstiga religiösa föreställningar som de riskerar att överföra på sina barn.

Av resonemanget ovan så förstår ni att det är stört omöjligt för mig att tränga in i denna bisarra kristdemokratiska föreställningsvärld. Jag begriper inte ens hur deras logik är konstruerad.

För en liberal är det mycket enklare. Alla föräldrars längtan och kärlek är lika mycket värd. Och alla barn är lika välkomna.

Inom parentes sagt så är det ju lite lustigt att samma debattörer alltid är emot pappamånader och andra åtgärder för att få papporna att vara mer med sina barn.