Slut på dokusåpan snart?

FRA-frågan har mer och mer utvecklats till en politisk dokusåpa. Först nagelbitaren hur skulle Federley och diverse andra riksdagsledamöter med liberalt munläder rösta. En dramatisk omröstning mitt under Sveriges avgörande EMkvalmatch. Sedan besvikelsen över deras förräderi (utom hjältinnan Camilla Lindberg (fp) förstås). I juli tog det ny fart när en massa folkpartister med Birgitta Ohlsson i spetsen sa att de minsan tänker försöka stoppa lagen, hur ska det gå i höst? Slutligen blev det rena farsen när FRA-chefen Ingvar Åkesson och försvarsminister Sten Tolgfors försökte bemöta Birgitta Ohlssons (fp) argument, men gjorde på ett sätt som fick väldigt många att ifrågasätta både intelligens och kunskaper hos de bägge herrarna. När sedan FRA anmäler en bloggare och dessutom till fel instans som för att verkligen bevisa ovanstående, då börjar det likna Polisskolan 8. Och under hela tiden har überchefen himself hållit sig undan.

Det kanske börjar bli dags att få lite sans och reson i debatten. Här är ett litet anspråkslöst bidrag:

Man borde kunna analysera FRA-lagen ur tre utgångspunkter; risk, effektivitet och negativa konsekvenser, för att sedan väga samman dessa till ett slutligt avgörande. För ingenting är ju enbart svart eller vitt. Vi behöver både signalspaning och underrättelseverksamhet för att skydda vårt land, vårt folk och vår demokrati, men det får inte ske på bekostnad av de demokratiska värden som det är regeringens skyldighet att upprätthålla.

Risk
Om man lyssnar till FRA-förespråkarna så är lagens syfte att skydda oss ifrån i stort sett allting här i världen; terrorister, IT-attacker, miljöhot, ekonomiska hot och diverse krigsherrar i Afghanistan. Det mesta av detta har man ju överhuvudtaget inte kunnat motivera på vilket FRA skulle kunna bidra med ett skydd gentemot. Terrorister är väl det mest konkreta hotet, och här har man pekat på bombningarna i Madrid och London för några år sedan.
Risk består av två komponenter, sannolikhet och konsekvens. När det gäller konsekvensen av en större terroristattack så handlar det i dessa fall om ungefär lika många offer som en månads vägtrafik, eller en bråkdel av t.ex. Estoniakatastrofen. När man tittar på risken så kan man konstatera att vi hittils i stort sett varit förskonade från terrorattacker. För de länder I Europa som har upplevt terror har det så gott som alltid funnits konkreta skäl till att man slagit till just där, interna etniska motsättningar (IRA, ETA) eller att man befunnit sig i krig (anledningen till att man bombade i Madrid och London var ju att Spanien och Storbritannien stred på USA:s sida i Irak).
Slutsatsen måste ju bli att om vi inte radikalt lägger om vår utrikespolitiska kurs och börjar invadera andra stater, och då måste vi ju börja med att skaffa oss ett försvar, så är risken liten för terroristattacker i Sverige.

Effektivitet
Den andra parametern, huruvida det är effektivt eller inte att scanna jättelika mängder med e-post, telefonsamtal, fax och SMS, för att hitta guldkornen, är förmodligen den svåraste att bedöma. Det beror delvis på att det kanske kräver en hel del kunskap om ämnet samtidigt som FRA inte vill dela med sig av hur det hela skulle fungera.
Det finns dock mycket som tyder på att metoden som sådan är extremt ineffektiv. Erfarenheterna från USA:s krig mot terrorismen visar att man trots enorma insatser knappast hittat någonting. Ur ett mer teoretiskt perspektiv är det också uppenbart att denna typ av Data Mining passar sällsynt illa för att jaga just terrorister.

Negativa konsekvenser
Förutom kostnaderna så har debatten handlat om riskerna för den personliga integriteten. Det är också här som kritiken varit mest förödande. FRA-förespråkarnas försvar har förutsatt att vi lever i en slags perfekt drömvärld där alla som arbetar med hemligheterna har en total integritet och är perfekta moraliska individer som aldrig gör några misstag, att våra styrande politiker också besitter samma egenskaper samt att alla tekniska system är perfekt konstruerade och aldrig fallerar. Debatten har ju inte heller gynnats av att det vid några tillfällen har framstått som om förespråkarna antingen ljuger eller grovt har missförstått saker som de borde ha känt till.

Ovanstående är mina bedömningar, det skulle vara bra om någon FRA-kramare kunde berätta varför riskerna är så stora, systemen de mest effektiva som tänkas kan och riskerna för den personliga integriteten försumbara. Tills dess vill jag bara peka på en annan aspekt som Rhodin skriver om:
"Förespråkarna utgår från att denna hjärntrust [alla remissinstanser, ledarsidor, jurister, SÄPO och majoriteten av befolkningen min anm.] i själva verket har fått allting om bakfoten. Men då frågar jag mig: Spelar det någon roll? Politik är att övertyga, att kompromissa. Demokratiskt styre kräver dessutom majoritetens stöd vid valdagen, och att reta upp kärnväljare, stödtrupper i form av lokalpolitiker och tidningsmedia, ja, det är under alla omständigheter korkat så det förslår, hur behjärtansvärt eller bra syftet än må vara."

Andra som skrivit bra och balanserat om detta är Farmor Gun, Mina Moderata Karameller och Tomas. Det finns mängder med andra roliga, intelligenta bloggar, t.ex. Anna Troberg, Badlands Hyena och självklart Oscar Swartz.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-debatten, FRA-lagen_