Karriärutveckling

Nackabon Thomas Bodström var en stabil mittback i AIK 1987-89. Det ska han ha all heder för, ingen jättetalang kanske, men en stabil mittback är alltid värdefull. Därefter fortsatte han karriären som en tämligen obemärkt advokat. Om det hade fortsatt så hade världen varit en lite bättre plats, en fotbollsspelare som skaffade ett vanligt, civilt jobb när karriären var över. Tyvärr hände något mycket märkligt den 11 oktober 2000. Thomas Bodström, som inte ens var medlem i socialdemokraterna och vars enda merit bestod i att hans pappa var gammal sossehöjdare, blev utsedd till justitieminister. Förutom att komma med ständiga bortförklaringar när våra grövsta brottslingar kom och gick som de själva ville i fängelsena, så började han införa det s.k. Bodströmsamhället, alltså statens obehindrade rätt att ständigt övervaka oss alla, under devisen "om du inte har något att dölja så har du inget emot att vi har koll på vad tycker och tänker." Förutom bl.a. då att låta amerikanska upphovsrättsinstitutioner få tillämpa sin egen rättskipning i Sverige, och att skicka två personer till tortyrkammrarna i Egypten, "envar är oskyldig till motsatsen bevisats" ändrades till "envar är oskyldig till vi har tvingat fram ett erkännande."
Hösten 2006 röstade svenska folket bort Bodström och röstade fram en regering som står för mänskliga rättigheter, demokratiska friheter och rättsäkerhet. Thomas Bodström hamnade i opposition, nu som ordförande i justitieutskottet.
Nu till det riktigt hemska. Alla som hört honom öppna munnen inser ju att Thomas Bodström som författare vore att ha Kim Jong-Il som stylist eller Gudrun Schyman som revisor. Ändå är det precis vad han har gjort, skrivit en bok och, ve och fasa, fått den utgiven.
Föga förvånande blir den totalsågad, kanske de sämsta recensioner som en svensk deckare någonsin fått, alla kalkoners mamma typ. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet:

"Boken är renons på dramatik, logik, karaktärer, humor, spänning, samhällsskildring, upplösning och utlösning. Den låter inte ens ana några berättartalanger och hade aldrig gått i tryck om det inte vore för att författaren redan var ett namn."

Förutom att plåga läsarna så använder Bodström sidutrymmet till att vara elak. En av huvudpersonerna är en borgerlig, kvinnlig justitieminister "med tantfrisyr", hon är pinsamt dum och okunnig, och hela departementet biter ihop i förtvivlan över alla hennes felaktiga beslut.

Det värsta är ändå hans svar på kritiken:

"Det handlar om min person och min politik mer än min bok. Även om jag skrivit Nobelprisprosa hade jag fått negativ kritik. Jag och Norstedts förutsåg det till hundra procent, särskilt Aftonbladet... Jag får blodad tand. Jag skriver på en uppföljning. Men jag hade velat ha mer konstruktiv kritik i stället för politisk."

Mona Sahlin kallar Thomas Bodström för "Mitt partis Zlatan". Man får nog utgå ifrån att Zlatan skulle spöa Bodström som författare lika klart som han gör det som fotbollsspelare.

Snälla Thomas, ta hand om din familj, träna fotboll med grabbarna, måla huset, men ge inte ut en ny bok!

Se DN, SvD