"Jag är djupt oroad över att den moderatstyrda regeringens försvars- och säkerhetspolitik tycks ha reducerats till vilken budgetpost som helst. Tillhöftade besparingar inom försvaret syftar till att få ihop finansiering av ytterligare skattesänkningar"
Detta initiativ vore ju lovvärt om hon samtidigt tog ställning mot ev. nedskärningar, men det gör hon inte. Istället flummar hon om att:
"Vårt lands försvarsutgifter skall givetvis prövas noga av finansdepartementet som alla andra samhällsutgifter. Det är troligt att det finns utrymme för effektiviseringar och besparingar inom försvaret, det har vi socialdemokrater hävdat under lång tid."
Alltså, hon är oroad över att moderaterna skär ner på försvaret, men vill själv göra samma sak. Därför kräver hon att få vara med och bestämma om saken.
Som skäl för allt detta snömos anger hon en oro för att Sverige ska tvingas in i NATO, om vi skär ner på försvaret. Kort sagt, Mona står tryggt med bägge fötterna i 50-talet, vad gäller säkerhetspolitiken.
Självklart kan man diskutera varför vi får så lite pang-för-pengarna i dagens svenska försvar, hur vi effektiviserar och matchar förband med materialbeställningar osv. Men det absolut viktigaste för vår säkerhet och för att få ett kostnadseffektivt försvar, är givetvis att dels så snabbt som möjligt ansöka om medlemsskap i NATO, dels ta initiativ för att sätta fart på det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet inom EU, med målet att så snart som möjligt ha gemensamm EU-förband.
En liten gissning om varför artikeln kommit till är att någon strateg på partihögkvarteret sagt till Mona att nu när moderaterna gjort bort sig om försvaret, så måste hon skriva något. Mona samlade ihop hela hjärntrusten och den totala socialdemokratiska kompetensen när det gäller försvars- och säkerhetspolitik åstadkom detta... Lite skrämmande faktiskt... DN har en analys av Monas taktik.
Se även SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar