Jag läser om hovrättens dom i fallet Romario i gårdagens DN. I detta fall vet jag inget mer än vad jag läst mig till i tidningarna. Det väcker emellertid känslor hos mig, som leder mig in i ett allmänt resonemang. Jag vill emellertid notera att jag inte på något sätt vill, eller för den delen kan, ha synpunkter på rättsväsendets hantering av det specifika fallet Romario.
Jag börjar i skolans värld. För några veckor sedan hämtade jag min son mitt under skoldagen. Skolan har rast, skolgården kryllar av barn, och till min glädje ser jag inte mindre än fem vuxna. Det finns säkert fler på andra sidan byggnaden. Jag går fram till fritidspedagog Monica Österberg, jämnårig med mig, och tackar henne för det faktum att barnens lek övervakas. Den normalt ständigt glada Monica får något mörkt i ögonen, och med stor emfas säger hon: "Varje barn har rätt till en trygg och säker rast. Det är vårt uppdrag att ge dem detta. Vi är alltid minst två vuxna ute, men vi känner alla så starkt för detta, att normalt går de allra flesta ut.". Jag tackar dig Monica, ur djupet av mitt hjärta, för denna fantastiska inställning.
Jag gick själv i skola i en liten ort i Skåne under 70-talet. Den ende vuxne jag minns ibland uppehöll sig på skolgården var "Vaktis", och honom hade vi lärt oss att på goda grunder undvika efter bästa förmåga. Mobbing var en daglig, fullständigt normal företeelse. Ingen gick säker, eftersom den informella maktstrukturen ständigt ändrades. Oftast handlade det om att det bildades "en ring". Dagens offer och mobbare stod mitt i ringen, och ett 15-20-tal personer omgav dem. "Ringens" funktion var två: 1. Den gav mobbaren moraliskt stöd i sin gärning, och 2. Den förhindrade insikt för en eventuell vuxenvärld. Här formades mina värderingar - jag har en djup avsky mot "ringar". Detta innebär att om jag ser en "ring" bildas, så försöker jag upplösa den. Förmår jag inte detta, så lämnar jag åtminstone den. För mig är det moraliskt oförsvarbart att tyst "stå kvar i ringen".
Enligt DN förefaller mordet på Romario ha gått till som följer. En "ring" på inte mindre än 13 personer bildas runt Romario. "Diskussionen" går överstyr, och någon dräper Romario. En av dessa 13 orkar i efterföljande polisförhör inte bära sin skuld, vilken den nu än är, utan redogör för förloppet och antyder vissa egna gärningar. Övriga 12 förefaller ha tigit som muren. Den som gjorde ett erkännande döms av hovrätten till sju års frihetsberövande, och övriga 12 frikänns helt i brist på bevis.
Vilket moraliskt ansvar bär man när man "står i ringen"? Ett aktivt ingripande kan ju naturligtvis ibland vara oförsvarligt riskfyllt, och vi varken kan eller vill kräva av vanliga medborgare att agera poliser. Men de flesta människor är försedda med två fötter, och har alltid valet att lämna ringen. Om samtliga lämnar "ringen" står plötsligt förövaren ensam öga mot öga med det tilltänkta offret, och det tänkta brottet kommer nog i de allra flesta fall te sig mindre naturligt att begå. Den som stannar i "ringen" bidrar därför till att skapa förutsättningar för brottet.
Borde det därmed inte vara straffbart att "stanna kvar i ringen"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar