tisdag 27 november 2007

Kan desperation innebära hopp?


Sällan har tre så desperata politiker möts för att ta itu med en så hopplös uppgift, som nu i Annapolis. De tre ledarna har definitivt en sak gemensamt, de är oerhört impopulära på hemmaplan, deras politiska framtider ser tämligen nattsvarta ut. Även om man normalt anser att försvagade ledare aldrig kan nå fram till en överenskomelse, som kräver så mycket styrka och mod som denna, så kan ju just desperationen vara en drivkraft för att våga. Att våga ge upp de positioner som förhindrar fred. För i slutändan vet ju alla vad ett fredsavtal måste innehålla; att Israel drar sig tillbaks till 1967 års gränser, men med ömsesidiga landbyten, att en palestinsk stat utropas på dessa områden, att Jerusalem blir en delad, men öppen huvudstad för bägge staterna, att en symbolisk del av de palestinska flyktingarna tillåts återvända till Israel och att resten kompenseras ekonomiskt.

Chansen att det blir på det här viset, att parterna faktiskt uppnår någonting är kanske rätt liten, men man måste ju fortsätta hoppas.
Det finns ett annat mycket mörkare scenario, att Bush använder fredssamtalen, som han tvingat Israeler och Palestinier att delta i, för att förbereda ett anfall på Iran, innan han tvingas lämna Vita Huset. Låt oss hoppas att det bara är en ond dröm, och att mellanöstern faktiskt har en framtid.

Det finns många israeler och palestinier som även i de allra mörkaste av stunder kämpar för samförstånd, fred och ett liv tillsammans. Ett lysande exempel hittar du här.



Inga kommentarer: